Det enda

Såsom man flyr från den älskade,
inte orkar förtäras i ett, i ett,
så har jag flytt från havet.

Men snart kommer tiden, då jag måste dit igen,
sitta vid havet och veta,
att det är det enda på jorden.
Och såsom till sist allt liv är förgäves,
som man lever allena
utan den älskade,
så vet jag,
att dessa soliga dagar i skogen
och denna fågelsång, som jag lyssnar till,
skall jag genast ge upp för ett stråkdrag
av vinden från havet.

Trots allt det liv jag kämpar för och ber om,
är detta ändå, vad jag innerst ville:
att kasta allt, som är av egen vilja,
och sjunka ner och dö som våg i havet.
Så kan jag längta efter denna vila
som älskande till kärleken.
Liksom en klädnad, främmande och lånad,
ville jag lägga ner det liv jag levat
och finna vägen hem på havets stigar

Hur blev livet så litet med ens?
Jag lutar mig ut genom natten:
ur rymdens skål
dricka vi båda
samma tunga dryck
av undergång.